JASMINA BYLUND

Alltid en bil i handen och envis som få, jag har det liksom inpräntat i mitt huvud och fått höra från alla håll och kanter "han har en stark vilja, det är något bra" och så klart är det ju det vilket jag vet men någon enstaka gång ibland hade jag så gärna önskat att han var en riktig liten "push over" som bara följer med och gör som han blir tillsagd. Tror att jag senaste halvåret frågar mig själv varje dag, vad har vi gjort för fel? Varför blev det så här? Har vi förstört honom? Och framför allt, kommer det alltid att vara så här?! Dom eviga diskussionerna om absolut allt, utbrotten som gärna sker på diverse offentliga platser... Jag som lovade mig själv att mina barn skulle minsan inte bli sånna som skriker mitt på gatan, står och skriker efter glass i affären! Det är bara att vara konsekvent, hur svårt kan det va? Ehh ganska så himla jätte svårt faktiskt. Hade nog aldrig kunnat ana att det skulle vara så här, både jag och Peder var ju typ världens lugnaste barn så det var liksom lite det vi hade förväntat oss inte en liten miniterrorist som aldrig aldrig vill lyssna eller sitta still... Måste erkänna att man blir ju lite galen ibland och vissa dagar vill man liksom bara säga upp sig som mamma, boka en enkelresa till Bora bora och typ aldrig mer komma tillbaka. Men sen kommer han ju där med sina stora fina ögon, gossiga händer och klappar en på kinden och säger, förlåt att jag bråkade med dig mammis och då dör man ju lite, vill pussa ihjäl honom, aldrig lämna honom ens en endaste liten sekund, blir lite stolt och tänker att man lyckats ganska bra så här långt! 

Så trots att jag kan bli fullkomligt galen på denna lilla människa så kan jag verkligen skratta ihjäl mig åt hans alla upptåg och allt roligt som kommer ur den där lilla munnen nu för tiden, så rolig, världens bästa och den mest kärleksfulla jag vet.

Älskar älskar älskar!!!! Helt obeskrivligt mycket och till månen och tillbaka och allt det där. Ja ni fattar, helt sjukt mycket helt enkelt!